"T"
T är 6 år och går i förskoleklass.
Redan som liten fick han utbrott och var märkbart frustrerad och "missförstådd".
Utbrotten har dock aldrig varit aggressiva utan han blev och blir otroligt ledsen och vid tillsägelser så nedvärderar han sig själv. Vi försöker lyfta och stärka honom så gott vi kan men om han nu (som både vi och skolan misstänker) har ADD/ADHD så hör det liksom till att man har dåligt självförtroende och självkänsla, oavsett vad andra säger och gör. Jag vet och förstår för jag är ju likadan.
T är otroligt empatisk och mår precis som jag dåligt om folk runt omkring honom mår dåligt. Han är och har alltid varit omtyckt av kompisar och andra barn. Han blir kompis med vilket barn som helst efter 2 minuter i lekparken, på stranden osv.
Men när det kommer till att leka i grupp och han har startat eller varit med och startat leken och någon gör som han inte har tänkt sig eller föreställt sig så blir det fel.
Han har svårt för ändringar och att tänka om när någon annan vill annat. Alla får vara med i hans lek, han bjuder in alla oavsett ålder och det går jättebra så länge det blir som han tänkt.
När hans lillebror fyllde 3 bara några veckor innan han själv fyllde 6 så var han otroligt ledsen hela dagen. Han var helt förstörd för att E fick presenter och inte han.
Han förstod att det var E som fyllde år och inte han själv men ändå var det så orättvist så känslorna blev för mycket. Så är det ofta.
Jag äter medicin sedan drygt 5 år tillbaka som hjälper mig att hålla känslorna i schack men för T är det precis som det var för mig innan medicinerna. Alla känslor blir förstärkta.
För en "vanlig" person blir man ledsen, arg, sårad, glad, lycklig osv. Har man ADD/ADHD så blir man jätteledsen, skitförbannad, förstörd, överexalterad och så lycklig att det nästan gör ont i kroppen. Och eftersom man har dåligt självförtroende och taskig självkänsla så är man mycket oftare jätteledsen, skitförbannad och sårad så man vill dö än man får uppleva de positiva känslorna.
T är också rädd för mycket. Han har ju inte den där hyperaktiviteten (som H:et i ADHD står för) utan är väldigt försiktig. Det har tagit lång tid att få honom att vilja bada när vi är på stranden eller i en pool. Sommaren som var har han vågat gå ut så vattnet går till halsen om han får hålla i någon men att doppa huvudet kommer nog ta några år till innan han vågar.
Han springer gärna, spelar fotboll etc. men vi har insett att det nog inte kommer vara värt pengarna att t.ex. boka en skidsemester än på ett tag.
Vi ska prova åka skridskor i vinter men då med lånade skridskor för det är nog inte lönt att köpa egna till honom.
T låter och väsnas mycket. Oavsett om han leker, äter, tittar på tv eller annat så låter han oftast. Sjunger, gör ljud, skriker till eller gör ljud med kroppen (hamrar, slår, knäpper etc.). Vi får ständigt säga till honom eller påminna honom att inte låta hela tiden. Det fungerar förstås bara i några sekunder, sen börjar han igen :-)
Här hemma har vi vant oss vid det mesta men det är värre i skolan. Hittills har inget barn kommenterat något men fröknarna får också ofta säga till honom.
När vi ska iväg är det ingen idé att ha bråttom. Det gäller att vara ute i god tid eftersom han hela tiden glömmer att han ska klä på sig och pratar hela tiden istället.
Vi måste vara precis bredvid honom och se till att han håller sitt fokus på det han ska göra. Det räcker att vända på huvudet och säga något till hans lillebror så är det "kört".
Han kan inte hålla fokus. I skolan är han alltid sist till matsalen. Alltid. De är ju 28 barn i hans klass och tre vuxna. Ibland uppstår situationer där ingen utav fröknarna kan stå med T och se till att han klär på sig och då är han helt plötsligt någon annan stans.
De ska stå på led utanför matsalen innan de går in och det går bra för T i cirkus 3 sekunder. Sen har han tappat fokus för att han sett en fin sten eller pinne några meter bort.
Han behöver ständig bekräftelse för att känna att han duger och är omtyckt. Det räcker absolut inte att tala om det för honom utan han måste känna det. Hela tiden. Han tar allt personligt även om han egentligen vet att det inte är han som gjort eller sagt något och man måste vara försiktig med att skämta med honom.
Det går bra att skämta med honom om det är uppenbart att det är skämt men finns det minsta tvivel eller om han kan ta åt sig personligt så blir man snabbt varse.
Fast han har humor och kan skoja mycket själv, både om sig själv och med andra. Vet han att man skojar så kan man dra det väldigt långt.
Han och jag har ofta väldigt roligt när jag lägger honom. Det slutar ofta med att vi gapskrattar och maken frågar "vad håller ni på med egentligen??" Åh vad jag älskar de stunderna :-)
T är väldigt kärleksfull mot de han tycker om och öser superlativ över oss. Och vi öser superlativ över honom. För han är trots sin tankspriddhet och alla bråk och tjafs en helt fantastisk, rolig, social, snäll, smart och kärleksfull kille! Dessutom är han som en liten minikopia av mig själv i mångt och mycket ;-)